T o r v f a k t a
Torvfakta ges ut av. Stiftelsen Svensk Torvforskning (SST), Box 61,743 22 Storvreta, Tel 018-31 46 90, Fax 018-31 47 66


Miljökonsekvenser

Torvmarkerna i det naturliga kretsloppet

Lars-Erik Larsson

Stiftelsen Svensk Torvforskning (SST) redovisar i ett antal faktablad sammanställningar med data kring våra torvtillgångar - utnyttjande och miljökonsekvenser. Föreliggande faktablad behandlar främst torvlandskapets naturliga utveckling.

BAKGRUND

Sverige är EU:s torvmarksrikaste land. Ca 10 milj ha av landets yta eller mer än 20 % är myrmarker och inom ca 6.4 milj ha av dessa är torvdjupet större än ca 30 cm1 (Not 1 o 5). Sverige har sannolikt också de största arealerna av opåverkad myrmark i Europa.
Det är allmänt känt att torvmarkerna utvecklats under mycket lång tid, men att det ständigt nybildas myrar, som succesivt blir nya torvmarker är mindre känt. Detta faktablad skall översiktligt förklara hur torvmarker uppkommer, tillväxer och så småningom sannolikt också ånyo försvinner från vårt land.

TORVMARKERNA OCH LANDSKAPET

När vårt lands geologiska historia beskrivs brukar vi höra att vi lever på en säker del av vår jord, vilket beror av den urbergsberggrund som vi bebor och som är mer är 1 000 miljoner år gammal. Under den senaste geologiska tidsåldern - kvartärtiden - har dock landet i flera omgångar täckts av inlandsisar, som börjat sin tillväxt i våra fjällområden och brett ut sig ända ner till Nordtyskland på kontinenten. Under varje istid har allt liv sannolikt varit obefintligt i praktiskt taget hela Skandinavien under flera tiotusentals år. Den landskapsbild som byggts upp under en istidscykel - moränformationer och rundade berghällar av isen, sanddeltan och rullstensåsar av isens smältvatten samt sjöar, kärr och mossar under de varma isfria mellanistiderna, har utplånats då en ny inlandsis bildats (Not 2).
Mineraljorden som blottläggs när landisen avsmälter har en kemisk sammansättning som speglar den omgivande berggrundens sammansättning. Längs vår fjällkedja, där sand- och kalkstenar växelvis lagras med alunskiffrar innehåller den mineraljorden exempelvis högre halter av svavel och uran än vad som är fallet i urbergsområden. Grund- och ytvattnet innehåller då också samma ämnen, liksom torven i de myrar som finns nedströms dessa avlagringar. Samma förhållande råder inom mineraliserade urbergsområden dvs där våra malmfyndigheter utvinns. Här kan mineraljorden, grund- och ytvattnet samt torven i myrarna innehålla metaller från berggrunden i trakten.
Den senaste istiden anses avslutad för ca 10 000 år sedan. Då täckte inlandsisen fortfarande Skandinavien norr om en linje från södra Finland - Stockholm - södra Vänern - Oslofjorden. Efter ytterligare 3 000 år smälte resten av Skandinavien fram under iskappan (Not 2).
Det var först när landet blottlades antingen genom att isen smälter eller genom att landet höjs ur det omgivande havet, som våra torvmarker började utvecklas, en del genom försumpning av vattensjuka områden, där de ofullständigt nedbrutna växtresterna - torven - bidrog till att lyfta och bibehålla en allt högre grundvattenyta, en del bildas så småningom då sjöar växte igen och blev till kärr. Dessa processer fortsätter kontinuerligt och gör så än i dag, och vi kan följa utvecklingen av nya myrar genom landhöjningen längs Bottenvikens kust eller genom igenväxning av sjöar.
Torvmarkerna kan spela en stor roll i anslutning till växlingarna mellan istider och mellanistider. En dansk forskare vid namn Johannes Iversen lanserade på 1970-talet en istidshypotes som i princip bygger på den naturliga utvecklingen av landskapet (Not 3). Under det kryokratiska stadiet - istiden - råder arktiska förhållanden med instabila markförhållanden i området strax utanför landisen, ingen vegetation genererar någon skugga (Fig. 1). Genom ökande temperatur kommer isavsmältningen att starta under det protokratiska stadiet och blottlagda, ej urlakade jungfruliga jordar ger möjlighet för en pionjärvegetation att kolonisera med ökande skugga som följd. En basiskt-neutral gräsland-skogslandvegetation utbildas. Urlakningen av jordarna och vittringen av berg och jord tilltar.
Under det mesokratiska stadiet, inträffar ett värmemaximum med lätt sura skogsjordar, vilka tillåter en lövskog med skuggiga markförhållanden att utvecklas. Detta skedde i södra Skandinavien under en värmeperiod för ca 6 000 år sedan, då en skog bestående av en blandning av ek, lind ask och alm växte betydligt längre åt norr än vad de olika trädslagen gör idag. Våra jordar som redan från början har relativt litet skydd mot surhet är naturligt känsliga mot försurning och eftersom nedbrytningen av växterna genererar syror kommer jordarna att ytterligare försuras (Not 3).
Jordarna utvecklas mot surare förhållanden och vegetationstäcket glesas succesivt ut. En sur skogsland-myrmarkvegetation utbildas under det telokratiska stadiet, markskuggan minskar samtidigt som medeltemperaturen sjunker. En ny istid står för dörren.

Fig1. Iversens modell för vegetations- och klimatutvecklingen under en glacialcykel.

MYREN/TORVMARKEN SOM BIOTOP - BIOLOGISK MÅNGFALD

Enligt definitionerna (Not 5) framgår att så gott som samtliga torvmarker, oavsett den underliggande torvens tjocklek, innefattas av såväl begreppet myr som begreppet våtmark. Den klassindelning ur naturvårdssynpunkt som görs vid t ex Våtmarksinventeringen (VMI) eller andra naturvärdesinventeringar tar enbart hänsyn till förhållandena på myrytan och inte till torvens mäktighet eller dess sammansättning. Det är myrens storlek, dess grad av orördhet, florans och faunans sammansättning mm som avgör skyddsvärdet. Generellt kan man emellertid säga att ett områdes geologi avgör myrens skyddsvärde, då de geologiska bakgrundsförhållandena avgör näringsstatusen.
Näringsvärdet på det vatten som försörjer myren är den viktigaste faktorn som påverkar t ex myrens flora. Om t ex en myr ligger i ett område där berggrund och/eller jordarter innehåller kalk, kommer det vatten som silar genom omgivande berg och jord att föra kalciumjoner ut i myren, där detta fungerar som gödning och mera krävande växter koloniserar myrytan. Genom att växterna inte blir fullständigt förmultnade då de dör kommer de att utgöra torvsubstratet. Torven innehåller förutom ofullständigt förmultnade växtdelar även frön och pollen av dessa växter och växterna i myrens omgivningar (Not 2 o 4).
I takt med att torvtäcket växer sig mäktigare kommer allt mindre av det näringsberikade fastmarksvattnet att nå hela myren och en successiv förändring av vegetationens sammansättning sker.
I en "ung" myr kan ibland finnas rester kvar av ett tidigare sjöstadium i form av tjärnar eller gölar, vilka höjer skyddsvärdet på myren. Ju fler biotoper som uppträder på myrytan desto större biodiversitet eller biologisk mångfald. I takt med att torvtäcket växer sig mäktigare kommer också de öppna vattensamlingarna att succesivt minska i utbredning och ibland helt försvinna.
I vissa fall t ex i gynnsamma terränglägen och under därför lämpliga klimatiska omständigheter, blir torvtillväxten så mäktig att myrens yta välvs flera meter över omgivande fastmarker. Detta får till följd att det vatten som tidigare kanske försörjt myrytan från omgivande fastmarker inte längre kan påverka näringsstatusen på myrytan. En mosse har utvecklats ur ett kärr. Det blir således den i huvudsak näringsfattiga nederbörden som ensam tillför myren vatten för fortsatt tillväxt. Härvid kommer vanligen en relativt enehanda och för mossar typisk biotop att utvecklas, men som naturligtvis också hyser skillnader i växtssammansättning i huvudsak beroende av klimat- och terrängläge (Not 4).
Det är inte enbart tillgången av näringsämnen och torvens mäktighet som påverkar vilka biotoper som utvecklas på myrytan. Rådande klimat spelar självfallet också en stor roll. De naturliga klimatförändringar som förevarit ända sedan myrarna började utvecklas återspeglas i den typ av vegetation som på olika djup i myren utgör dess torv. Vi kan genom att analysera de i torven ingående växtresterna, fröna och pollenkornen visa de olika biotoper som från tid till annan rått på myrens yta, likaväl som vegetationsutvecklingen i myrens omgivningar. Torvens sammansättning ger oss dessutom en fingervisning om hur klimatet utvecklats under torvens tillväxttid (Not 2 o 4).
Även om inga undersökningar har gjorts speciellt för att styrka att biodiversiteten vanligen avtar med ökande torvmäktighet, kan t ex en enkel sammanställning av befintliga forskningsresultat i angränsande vetenskapliga discipliner t ex vegetations- och landskapsutvecklingshistoriska undersökningar, verifiera detta.

KOLETS KRETSLOPP

Genom den ofullständiga nedbrytning av växtmaterialet som är själva orsaken till uppkomsten av torvmarkerna, kommer succesivt stora mängder atmosfäriskt kol att lagras upp i våra torvmarker. En viss nedbrytning förekommer såväl i torvlagrets överyta där tillgång till syre finns såväl som på djupet, men där i syrefri miljö. I det förra fallet frigörs koldioxid (CO2) medan metan (CH4) bildas i det senare fallet.
Torvmarkerna lagrar således kol genom sin kontinuerliga tillväxt och återger sedan delar därav till atmosfären i form av CO2 och CH4. Tillväxthastigheten anses vara högre i torvmarker med tunt torvtäcke och successivt avtagande i takt med att torvmäktigheten tillväxer. En speciell utredning om torvens roll i växthusgasdebatten finns redovisad i ett särskilt Torvfaktablad (Not 7).
Att våra torvmarker inte ingår som ett led i kolkedjan med bildningen av brunkol som ett första led är känt. Vår avsaknad av större kolförekomster är ett bevis på detta. Våra torvmarker har kommit att omsättas så snart en ny inlandsis "assimilerat" och omlagrat så gott som samtliga lösa jordar, varur det organiska materialet oxiderats till atmosfären.

Fig. 2. Kolets kretslopp i torvmarkerna

TORVENS FÖRNYBARHET

Torv tillsammans med en del gyttjor och leror är praktiskt taget de enda geologiska material som kontinuerligt nybildas. Genom landhöjning och avsnörning av grunda havsvikar, såväl naturlig som av människan påverkad igenväxning av sjöar, försumpning av låglänta fuktiga fastmarker mm bildas nya torvmarker/myrar/våtmarker. Inga av dessa kommer dock inom överskådlig tid att bli föremål för täkt, men behov av skyddsdikning för skogsodling kan förekomma.
Sveriges torvtillgångar brukar anges till totalt 6.4 milj ha med ett torvdjup som är större än 30 cm och ytterligare finns ca 4 milj ha med tunt torvtäcke eller sk våta fastmarker, men där det i många fall sker en torvbildning. Total myrareal således ca 10 milj ha, av vilka dagens torvbruk använder ca 0.1 % (Not 1, 5 o 8).
Den årliga tillväxten uttryckt i energitermer har beräknats till ca 12 TWh på 6.4 milj ha eller ca 20 milj m3 och ytterligare ca 6 TWh på de ca 4 milj ha där torvtäcket är tunnare (Not 5 o 6).
Så länge den årliga tillväxten gott och väl överstiger det årliga torvuttaget finns ingen anledning att betvivla torvens förnybarhet, även om återväxten inom ett aktuellt täktområde till volymen inte kan förnyas inom några mansåldrar, så sker det så småningom om inte en ny istid hinner före.
Sammanfattningsvis kan sägas att det torde vara få av de källor av naturresurser som vi i dagens samhälle använder som kan visa samma uthållighet som utnyttjande av torv gör, så länge uttaget inte överstiger den årliga tillväxten. Genom att efterbehandla färdigskördade torvtäkter till nya våtmarker där torvtillväxt kan återuppstå eller genom att starta skogsodling kan marken ställas om till nygammal eller annan cyklisk produktion.

Fig. 3. Återväxt i gamla torvgravar (de ljusa fälten) på Karinmossen i Gävleborgs län. Vitmossor (Sphagnum cuspidatum) har intagit de mer än 1 m djupa gravarna på drygt 50 år.

SLUTSATSER

Det landskap vi ser omkring oss har, även innan de första människorna bosatte sig här för ca 5 000 till 6 000 år sedan , varit stadd i successiv förändring. Naturliga klimatförändringar och naturlig urlakning av jordarna förändrar förutsättningarna för livet på jorden. Förändrade förutsättningar leder till att flora och fauna ständigt försöker uppnå optimala utbredningar genom successiv anpassning till de nya förhållandena. Beträffande våra torvmarkers utveckling kan följande summeras:

Förutsättning för torvbildning uppkommer först efter det att landisen lämnat landet och torvmarker kan vanligen uppstå antingen genom försumpning av fastmark eller genom igenväxning av sjöar. T ex så har ca 390 000 ha eller ca 30 % av torvmarkerna i södra Sverige varit fornsjöar som vuxit igen på naturligt sätt för flera tusen år sedan (Not 9).

Bland andra faktorer så påverkar torvtäckets mäktighet en myrs biologiska mångfald. Den artsammansättning som med dagens värderingar anses som mest skyddsvärd saknas numera nästan helt i våra jordbruksområden. Detta beror dels på den naturliga utvecklingen och dels på människans uppodling av myrmarker, där också skogsdikning spelat stor roll. I de flesta fall kan man genom att studera en torvmarks stratigrafi och analysera torvens innehåll av växtdelar konstatera att ju tunnare torvtäcket varit, desto rikare har floran varit.

Det är tack vara inlandsisens förmåga att forma landytan som förutsättningarna för torvmarkernas bildning uppkommer. Utanför nedisningsområdena är inte våra typer av myrar lika vanligt förekommande som här. Inte ens innan exploatering förekom.

När en ny istid inträffar kommer landskapet att förändras och avlagrade jordar kommer att omlagras av isen, torven i våra torvmarker kommer att oxideras som koldioxid till atmosfären och cykeln, kretsloppet startar på nytt.

REFERENSER - NOTER

  1. Hånell,B: Skogliga våtmarker i Sverige, SLU1989.
  2. Magnusson,N.H., Lundqvist, G. och Regnell, G. 1963: Sveriges Geologi.
  3. Iversen,J., The development of Denmarks Nature since The Last Glacial, DGU V. Raekke 1973.
  4. Sjörs,Hugo: Nordisk Växtgeografi, 1967.
  5. Fredriksson, Tammela, Larsson 1993: SST Torvfakta: Torvmarker och jämförande arealer.
  6. Stenbeck, G.: Torvbruk - Miljö, Naturvårdsverket förlag, Rapport 4596, 1996.
  7. Nyström, Kent: Torven och växthusgaserna 1997:1, SST Torvfakta.
  8. STPF: Torvåret 1995 samt pågående arbeten vid SST.
  9. von Post, L., Granlund, E. 1926: Södra Sveriges Torvtillgångar, SGU Ser C nr 335.

Torvfakta

Till första sidan